Sjuttonde balladen i et retrospektivt hjørne

"Sjuttonde Balladen" av Evert Taube er en viktig grunn til at jeg fikk "tilfredsstillende" til avgangseksamen i nynorsk på gymnaset i 1969.

Jeg hadde strev nok med å skrive bokmål etter mange år i utlandet, så nynorsken fikk bare henge med som best den kunne. Og til eksamen kom den perfekte oppgaven dalende ned til meg. Jeg aner ikke hva ordlyden var, men jeg fikk vridd det til å handle om behov for å gå sine egne veier - og prisen man må betale for det. Og jeg siterte fra denne sangen på et svensk som var enda verre enn nynorsken min.

I 1969 var det en klam aura av misbilligelse i lufta overalt.

"Voffor gör hon på detta viset?"

Og det er en mulig forklaring i artikkelen som Cuculus Canorus lenker til i dette innlegget: http://cuculidae.wordpress.com/2013/06/26/smart-idiots/

Jeg skal ikke skrive mer om det, men la teksten til Evert Taube tale for seg:

 Det kostar på att hålla fred, gud vet,
 Med den som tigger mig att jag skall sjunga,
 Och smickrar mig inför en allmänhet,
 Men mördar mig i lönndom med sin tunga.
 Det kostar på att dricka av hans vin,
 Med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
 Han skryter med att han betalt kalaset
 Och kallar mig bakom ryggen för ett svin.

 Men jag har råd, du gamle lurifax,
 Och Ni, min nådiga, med allt ert pladder,
 Se, jag har råd att sjunga för er strax,
 Med poesi besvarar jag ert sladder!
 Med gudar dricker jag för ert väl
 Och lockar fredens ängel ner i gruset,
 Se'n jag visat, vem som tålde ruset,
 Och sagt er sanningen och frälst min själ.

 Ty sanningen gör gott, och det är sant
 Att om i detta land man bryter seden
 Och inte ständigt kacklar likadant
 Som alla andra kycklingar i reden
 Men går sin egen väg med stor besvär,
 Förgäter fulheten för allt det sköna,
 Då kacklar alltid någon gammal höna,
 Hur förfärligt lättsinnig man är.

 Men kackla ni i morgon, just idag
 När jag har ordet, vill jag hellre gala:
 Kuckeliku! Mitt herrskap, till behag
 För er jag har satt livet på det hala,
 Tänkt mer på glädjen än på gods och gull,
 Ty någon skall fördriva tråkigheten
 Om ryktet ock skall gå till evigheten,
 Att jag har sjungit för att jag var full.

 Jag står här ensam, fast i lustigt lag,
 Nåväl, med rätt, ty själv min väg jag väljer
 Och målet ser jag tydligt, dag från dag,
 Långt bortom dessa flaskor och buteljer.
 Och just vid dessa silversträngars drill
 En röst mig når, som hörs blott av poeter,
 Jag glömmer därvid alla små förtreter
 Och dricker, stolt, min ädla sångmö till!

1969, ja. Det er kanskje ikke mulig for en som ikke var ung den gangen å ane hvor frigjørende det var å høre Inger Lise Rypdal slakte "tilsynet for høg moral". Jeg frydet meg over sangen (selvsagt med et snobbeforbehold om at den var platt og banal :)

Inger Lise Rypdal: Fru Johnsen (anno 1969)

Menneskelige kaklehøner er ikke en egen art, men vi har alle en kaklehøne i oss, tenker jeg, en indre del av oss som misbilliger de som ikke lever opp til våre mer eller mindre realistiske idealer. Og idealene forandrer seg.

"Sjuttonde balladen" ble publisert i 1924.

"Fru Johnsen" slo an i 1969.

Fins det sanger som punkterer idealene som trigger vår tids indre kaklehøner?

Denne kronikken av Lene Wikander gjør det i hvert fall:

De tar livet fra meg med lykke

Hva med dette som antikaklesang?